Stiftelsens historia

Det har hunnit rinna mycket vatten under Göteborgs broar sedan Robert Dicksons dagar. Att sammanfatta stiftelsens historia görs inte heller i en handvändning. Här bjuder vi på en historisk exposé utifån stiftelsens fastighetsbestånd, hur det vuxit fram och utvecklats genom åren.

Fram till mitten av 1800-talet hade Göteborg haft ett blygsamt invånarantal. Men mellan 1850–1900 femdubblades befolkningen. Det ökade trycket efter bostäder gav utrymme för spekulationsbyggande och innergårdarna exploaterades så att endast små delar av markytan fanns kvar. 

I ytterområdena växte oreglerad kåkbebyggelse upp. Kommunalt uppmärksammades arbetarnas bostadsförhållanden för första gången 1847, men med få undantag drevs en linje där det inte var kommunens sak att bygga bostäder. De styrande litade på att marknaden och filantropiska initiativ skulle lösa situationen. Det kom förslag om att kommunen i egen regi skulle bygga arbetarbostäder men det avslogs. Istället verkade staden indirekt genom att sälja tomtmark till reducerat pris och att bekosta gator och dränering.

Den svåra bostadsbristen lade grunden till stiftelsen

Flera undersökningar visar på den fruktansvärda bostadssituation som följde. Människor tvingades bo i trånga, fuktiga källarutrymmen. Till följd av bristen och de höga hyrorna var det vanligt att familjer tog emot inneboende. Då såg hyresvärdarna en möjlighet att ytterligare höja hyrorna. Man menade också att inneboendesystemet ledde till moralist förfall.

I den här kontexten växte stiftelsen Arbetarebostäder fram, där Robert Dicksons stiftelse har sitt ursprung. Den grundades 1847 och hade till syfte att skapa bostäder med billiga hyror till mindre bemedlade personer i arbetsklassen. Istället för att mildra nöd skulle syftet vara att förekomma nöd.

De första husen byggdes i Haga 1849 och bestod av tio huskroppar med fyra eller fem bostäder i varje, totalt 47 lägenheter. De hyrdes ut direkt och då många fler hushåll stod i kö byggdes ytterligare två hus med totalt 40 lägenheter. De förstnämnda finns på den tomt som idag motsvaras av kvarteren Majoren och Kaptenen i Haga och de sistnämnda på Haga Kyrkoplan. Läs mer om våra hus i Haga.

Ville vara anonym

1856 skedde en anonym donation för ytterligare uppförande av arbetarbostäder. Donationen var på 100 000 riksdaler och ställdes till styrelsen för Arbetarebostäder i Göteborg. Samtidigt hade 50 000 riksdaler för samma ändamål och av samma donator skänkts till Carl Johans Församling i Majorna. Om Majorna skulle införlivas med Göteborg skulle de två sammanslås. 

Som ett resultat av donationen byggdes 1857 fyra boningshus av sten i Majorna med åtta lägenheter i varje. Lägenheterna var försedda med garderob och skafferi men hade inte vatten och avlopp i köken. Vattenpost och avloppsbrunn fanns på gården där även tvätthus, bakstuga och avträden fanns. Dessutom hade hyresgästerna tillgång till torkvind och vedkällare. Husen stod kvar till 1974 då de revs. 2020–2021 byggdes ett nytt hus på tomten med de gamla husen som inspiration. Läs mer om våra hus i Majorna

Utsikt över Majorna från Amiralitetsgatan.

Utöver husen i Majorna bad styrelsen för Arbetarebostäder Göteborgs stad om att anvisa tomtmark för att kunna verkställa den anonyma givarens önskan. Staden överlät då kvarteren Löjtnanten och Fänriken i Haga, till styrelsen. I kvarteret Löjtnanten byggdes sex trähus med totalt 44 lägenheter som var klara för inflyttning 1858. Nästan alla var på två rum och kök. Lägenhetsstandarden var för tiden hög, med tambur och skafferi. Vatten och avlopp var indraget i köket, vilket var mycket ovanligt före 1870-talet. På den gemensamma gården fanns tvättstuga, avträden och vedbodar. Den höga standarden motiverades utifrån sedlighet. Det tycktes olämpligt att föräldrarna skulle sova i samma rum med uppvuxna barn av olika kön. 

Ett av de bevarade skafferierna med fönster i Haga.

Donationen gjordes känd och utökades

1859 förklarade James, Edward och Charles Dickson att det var deras far, Robert Dickson, som stod för den anonyma donationen. För att uppfylla hans önskan ville de skänka ytterligare 180 000 riksdaler för samma ändamål. Sönernas önskan var att donationen i sin helhet skulle få namnet ”Robert Dicksons stiftelse”. Ett nytt reglemente utarbetades och fastställdes 31 juli 1860 av Kungliga Majestätet. Reglementet levde vidare i samma form till 1898 då stadgarna reviderades och fastställdes av Kunglig Maj:t.

Bostäderna skulle enligt donatorns vilja hyras ut till ”mindre bemedlade, men välfrejdade, för arbetsamhet och ordentlighet kände personer, företrädelsevis gift arbetsfolk…” För byggnadernas utförande skulle ”sorgfällig uppmärksamhet fästas vid grundens utdikning, aflopp för orenlighet, nödig luftvexling och allt annat som kan bidraga till förbättringar i helsovårdsavseende”. Husen skulle tjäna som föredöme för andra arbetarbostadhus. 

Stiftelsens äldsta bevarade hus

En följd av den nya donationen av Robert Dickson och hans söner var att styrelsen beslutade ännu ett kvarter med arbetarbostäder i Haga, i kvarteret Fänriken. 

Innergården i kvarteret Fänriken.

Huset färdigställdes 1861 och står kvar än i dag. Det är stiftelsens idag äldsta bevarade fastighet, med totalt åtta stenhus. I varje hus fanns åtta lägenheter om ett rum och kök med tambur och skafferi. Köken hade vatten och avlopp och på gården fanns tvättstuga och avträde. Dessutom inrättade James Dickson ett folkbibliotek i två av lägenheterna. Vid hans död 1873 framkom att han testamenterat 100 000 riksdaler som till större delen skulle användas till uppförande av ett folkbibliotek. Donationen skulle förvaltas av Robert Dicksons stiftelse. Folkbiblioteket uppfördes 1897 på en del av kvarteret Majoren efter att de tidigare uppförda husen rivits. Huset är idag mer känt som Allégården och byggnadminnesmärkt.

Under 1870-talet byggdes fyra stenhus med fyra lägenheter i varje, i Västra Brantdala (Vasastaden). Ritningarna till husen utfördes enligt förlaga av stenhus i Haga av byggmästare PJ Rapp, som var en av de största i branschen vid den här tiden. Det var 32 lägenheter om ett rum och kök med tambur och skafferi. Dessutom hade hyresgästerna tillgång till egna källar- och vindsförråd. Köken hade vatten och avlopp. Tvättstuga och avträden låg på gården. Under samma tid byggdes, i tre etapper, tio stenhus i kvarteret Bananen i Annedal. PJ Rapp stod för ritningarna även här och de vackra tegelhusen står kvar än idag.

Rivningar och nybyggaranda

1897 såldes husen på Haga Kyrkoplan tillbaka till staden, som lät riva dem för att bredda Sprängkullsgatan. I utbyte fick stiftelsen hälften av tomten Majoren och trähusen som stod på tomten såldes och forslades bort. Istället byggdes ett stenhus i tre våningar som vid tiden hade 24 lägenheter (22 med 2 rum och kök och 2 om 1 rum och kök). Huset står kvar än idag.

Vid förra sekelskiftet ansågs också de sex trähusen i kvarteret Löjtnanten vara uttjänta, varpå de revs och istället färdigställdes 1904 det som fortfarande kallas ”slottet i Haga”. Det var 31 lägenheter med 2 rum och kök och 39 lägenheter med 1 rum och kök. 

Det markområde i Majorna som Charles Dickson 1858 köpt och donerat till stiftelsen var ungefär tre gånger så stort som hela kvarteret Enhörningen. Området sträckte sig ut över Karl Johans torg och bort mot Ankargatan. 1902 byttes marken söder om Amiralitetsgatan bort i en affär med Göteborgs stad. I ersättning fick stiftelsen 100 000 kr och 9/10 av kvarteret Vagnborgen.

Samtidigt köpte stiftelsen kvarteret Rådjuret i Olskroken. Under 1915 lät stiftelsen Hans och Björner Hedlund upprätta ritningar till nybyggnad i kvarteret. Det visade sig bli för kostsamt och projektet lades ned i slutet av 1915. Istället presenterade Georg Dickson ett förslag till nybyggnad i kvarteret Vagnborgen i Majorna och styrelsen gick på detta förslag. I början av 1916 blev stiftelsen ägare till sista delen av kvarteret Vagnborgen.

Världskrig och inflation 

I samband med första världskriget ökade kostnaderna för bostadsbyggande kraftigt. Det gjorde att byggnationen under 1916–1917 i kvarteret Vagnborgen inte blev så omfattande som det ursprungligen var tänkt. Inflationen gjorde att byggkostnaderna 1920 var fyra gånger så höga som före kriget.

1929 utarbetades ett förslag för den obebyggda delen av Vagnborgen. Tanken var att byggnationen skulle finansieras genom försäljning av kvarteret Rådjuret. Denna försäljning skedde inte förrän 1934. Byggnationen finansierades istället med ett räntefritt lån från Olof och Caroline Wijks utdelningsfond.

106-Gula huset gata

Kvarteret Vagnborgen.

Ljusare tider gav framtidstro

Från tiden omkring andra världskrigets slut utökades kommunens möjligheter att styra bostadsbyggande avsevärt då det genomfördes en omläggning och utbyggnad av den statliga bostadspolitiken. Målet var att erbjuda goda och hygieniska bostäder till hela befolkningen och inte till riktade grupper. För ekonomiskt svaga grupper infördes bostadsbidrag. Trångboddheten skulle också byggas bort.

1949 började stiftelsen bygga 40 lägenheter i kvarteret Enhörningen i Majorna. För att trångboddheten skulle minska fokuserades på större lägenheter. Det styrdes med all sannolikhet också av att statliga bostadsbidrag och bränslebidrag betalades ut till familjer med minst två barn boende i tvårumslägenheter byggda efter 1948. I den här vevan ansökte Robert Dicksons stiftelse om att bli godkänt som ett allmännyttigt bostadsföretag. Det tillstyrktes av Kungliga Byggnadsstyrelsen 1950. 

En av Sveriges äldsta, privata bostadsstiftelser

Idag ses stiftelsen som en privat donationsstiftelse och det är tveksamt om stiftelsen någonsin egentligen har tillhört gruppen allmännyttiga bostadsföretag. För att ses som ett allmännyttigt bostadsbolag ska en eller flera kommuner ha bestämmandeinflytande över organisationen. Även om Göteborgs kommun fram till 2020 har utsett majoriteten av styrelsens ledamöter har ledamöterna inte suttit där i egenskap av representant för kommunen utan som privatperson med ett personligt ansvar.

En fördel med att stiftelsen vid tiden sågs som allmännyttig var att den fick de mest förmånliga villkoren vid statliga lån för byggnation. Vid samma tid startade också den kommunala bostadsförmedlingen och trots protester från styrelsen att det stred mot stiftelsens stadgar, förmedlades lägenheter via den kommunala bostadsförmedlingen.

Ny rivningsvåg och ökad byggtakt

Till följd av högkonjunktur och ekonomisk utveckling efterfrågades en högre boendestandard än tidigare och det blev nödvändigt att öka takten i bostadsbyggandet, det s k miljonprogrammet. Den nya bostadspolitiken fokuserande inte bara på nyproduktion utan uppmärksammade även det man upplevde som brister i den äldre bostadsbebyggelsen. Som lösning förordades totalsanering och rivning av de äldre husen. Det föranledde en rivningsvåg, exempelvis i Landala, Annedal, Olivedal och Stigberget som inte stannade av förrän i andra hälften av 1970-talet. 

Av stiftelsens hus drabbades husen i Västra Brandala av rivningsvågen. De såldes i april 1969 till saneringsbolaget Göta Lejon och ingick i en större överenskommelse mellan stiftelsen, Göta Lejon och Göteborgs stads bostadsaktiebolag. Husen revs strax efter försäljningen. Även kvarteret Bananen i Annedal ingick i överenskommelsen. Då var det dock klargjort att husen i Annedal skulle få stå kvar. 

107-Gård

Ett av de fyra husen som stiftelsen äger och förvaltar i Landala.

I överenskommelsen ingick att stiftelsen skulle få möjlighet att bygga fyra hus med tomträtt i Landala. Att förnya sig var vid tiden en viktig del i stiftelsens fortlevnad. Byggnationen genomfördes i samarbete med Göteborgs stads bostadsaktiebolag och än i dag har stiftelsen och Bostadsbolaget gemensamhetsanläggning avseende gårdar och garage i Landala. 

Att lära känna sin bovärd är trevligt och skapar trygghet. 

Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet rustade stiftelsen upp alla sina äldre fastigheter i Haga och i kvarteret Vagnborgen i Majorna. Därefter riktades stiftelsen fokus på nyproduktion, närmre bestämt i kvarteret Enhörningen i Majorna där stiftelsen ägde en stor del av marken.

Först byggdes en förskola på Amiralitetsgatan 19. Samtidigt fördes en diskussion om hur man skulle kunna utöka sitt bestånd av bostäder i kvarteret. Vid den här tiden ägdes ännu inte hela den del av kvarterets nordöstra hörn som stiftelsen idag äger. Genom åren hade stiftelsen köpt upp nästan all den gamla trähusbebyggelsen längs Gamla Koopmangatan. Några tomter kan också ha ingått i det område som donerades av Charles Dickson 1858.

1985 köptes kvarvarande mark av Bostadsbolaget och HSB. Diskussioner fördes kring bevarande av den gamla trähusbebyggelsen längs med Gamla Koopmansgatan, men då hela västra sidan hade rivits redan under 1960-talet och det endast fanns kvar en sargad och gles spillra av det som varit, fick man lov att riva resterande bebyggelse.

105-Gata

Den del som stiftelsen själv inte ägde köptes loss från kommunen 1986. För att i någon mån tillvarata de historiska spåren föreslogs att Gamla Koopmansgatan skulle ersättas av ett gångstråk med passage genom portgångar mot Allmänna vägen och Kaptensgatan. 

1989 stod de första husen klara i området. Det är fyra sexvåningsstenhus i korsningen Allmänna vägen och Kaptensgatan. 1993 följde fem- och sjuvånings stenhus på Styrmansgatan 28-32.  Byggnationen förgicks av återköp av mark (1987 och 1991) som tidigare varit i stiftelsens ägo men längs vägen sålts till kommunen. Under perioden köpte stiftelsen också Styrmansgatan 24 från Bostadsbolaget (1985) och Styrmansgatan 22/Allmänna vägen av en privat fastighetsägare 1995. Husen är byggda i mitten av 1930-talet.

1996 förvärade stiftelsen mark av kommunen vid Bangatan i Majorna och byggde på platsen femvånings stenhus och tvåvånings trähus. 

  

Hyresgäster och stiftelsen

Förbindelsen mellan stiftelsens hyresgäster och uppsikten över stiftelsens fasta och lösa egendom sköttes undeer stiftelsens begynnelse av en vicevärd (inspektor). I början av 1900-talet ändrades titeln till kamrer. 

Kontrollen av hyresgästerna var från början mycket sträng. Exempelvis tilldelade en tredjedel av den första generationen i kvarteret Fänriken varningar. Den vanligaste var ”oordentlighet med hyrans inbetalande”, men det förekom även ”otillåten inhysning” och ”osnygghet i bostaden”. Styrelsen var mycket noggrann med att lägenheterna hölls snygga och städade, och lägenheterna inspekterades årligen. Uppdraget flyttades senare över till inspektorn, liksom uthyrning och hyrans inkassering.

Innan mobilernas tid kunde en bibel fungera både som tidsfördriv och uppslagsbok.

En bibeln hörde till ”den fasta inredningen”

För stiftelsens tvårumslägenheter gällde att hyresgästen inte fick ”till annan person uthyra del av lägenheten”. Denna princip att inte tillåta inneboende upprätthölls strängt och det enda undantaget var att två barnlösa änkor eller kvinnor kunde få bebo en lägenhet. Senare beslöts att sträcka ut förbudet till att omfatta alla lägenheter i stiftelsens regi och om hyresgäster inte ville finna sig i det, blev de uppsagda. 

Till varje lägenhet följde en bibel. Traditionen att dela ut biblar och andra kristna skrifter till stiftelsens hyresgäster höll i sig in på 1950-talet.

Källor:
Robert Dicksons stiftelses arbetarebostäder, Thorsten Rinman, Göteborg Scheel & Sjögrens Tryckeri 1914
Robert Dicksons stiftelse, Dess byggnadshistoria 1856–1998, Jan Westergren Geson Grafiska, Kungsbacka 1998

 

 

Robert Dickson

Robert Dickson 1782-1858